Aggro's blogspot

Jag har haft en jobba kvällvecka i den här veckan. Man jobbar måndag till fredag 13-21.30, vilket för mig är helt fantastiskt härligt eftersom att jag är en nattmänniska! Och så hinner man träna på förmiddagen innan jobbet och sedan gå och jobba. Klockrent! Igår drog vi ut på en after work tvärs över gatan. Vi som jobbade sent, S och P. Sedan dök D upp en snabbis för att säga hej! Var verkligen jättetrevligt! Två öl och snacka lite skit utanför jobbet.

Nu ska jag iväg och träna med grabbarna sen blir det jobb och efter det en öl med SoulCrushers. Och imorrn, då blir det flytt!

Hur kan jag vara så glad och positiv? Allt tas ju ifrån mig! Ändå är jag världens gladaste människa. Och det är absolut inte fake! Jag är helt enkelt genomlycklig utan att veta varför! Verkar dumt att klaga!

Kanske är det för att jag ska påbörja fas fyra i livet inom en överskådlig framtid. Förmodligen är det så.

Jag är glad! Är du?

Det är inte varje dag man råkar ut för dubbla skrattattacker!

Attack nummer ett
Det började så fint på gymmet. Grabbarna och jag hade kört ganska hårt och kört bänkpress för första gången på två år. Gick väl sådär. Men kul att testa och övning ger färdighet! Men efter det så gick vi över till en liknande övning, fast på maskin. Man låg ner och skulle helt enkelt trycka upp två stänger i luften. Eftersom att mina älskade pojkar är så snälla så fick jag ganska hög vikt. Så låg jag där och kämpade med händer och fötter och ålar mig för att få upp vikten. När jag väl lyckats så får jag en skrattattack för att det måste ha sett så dumt ut! Så ligger jag där med armarna uppe i luften, garvandes med en träningsvärk i magen som inte är av denna värld! Kunde bara inte sluta skratta! Och att köra bänkpress skrattandes gick inte alls!

Attack nummer två
Efter gymmet gick jag till jobbet och jobbade. Jag har hört att man ska göra det på jobbet. Vid stängning av nedre plan så kör PK2 två stycken utrop till varuhuset att vi stänger om 5 minuter respektive nu. Just denna kväll satt jag med min kollega P och snackade skit fram till fem i åtta. Bland det sista P gör är att visa mig en kurva på fonder han köpt. Det visade sig att han hade köpt dom när dom var jättehögt och dyra, och direkt efter så har de sjunkit hur mycket som helst. Klockan blir fem i och jag kör igång telegongen och gör mig redo för mitt utrop. Då smiter han ut från Kontrollen och jag börjar tänka på Ps fonder och blir full i skratt. När jag inser att jag inte kommer kunna hålla mig är det försent. Det är några få korta rader jag ska säga men jag såg ju att jag aldrig skulle klara engelskan. Och mycket riktigt. Jag brakar ut i gapskratt i högtalarna och pratar så fort att jag är omöjlig att höra vad jag säger! Efteråt fick jag många härliga kommentarer om mitt utrop!

Well! Jag bjuder på den!! :)

Är jag galen för att jag planerar att lämna Sverige om sex månader och fortfarande inte vet vart jag ska åka? Varför ska allting vara så planerat och förberett för? Jag vill koppla av i lugn och ro med min bror i Vilshärad, och först då kan vi börja prata om vart vi känner för att åka. Och sen bokar man en flygbiljett/tågbiljett/bussbiljett/båtbiljet/liftar eller vad man känner för just den dagen. Är jag galen för att jag bara kan lämna allt jag har och ge mig iväg? Ingenting är outbytbart.

Jag är inte galen. Jag är bara inte som alla andra. Och jag är stolt över det.

Inte en vinter till i Sverige.

Jag kan ju inte direkt påstå att 2008 fick en bra start för mig. Förlorade min pojkvän på grund utav avståndet mellan Stockholm och London var för stort och han inte kunde känna "connection". Fine. Jag köper det. Men visst var det tråkigt att förlora min pojkvän. Men då står jag där, nydumpad och tänker: "Well jag har ju aldrig blivit dumpad förut så nu är jag en erfarenhet rikare! Och jag har ju fortfarande kvar honom som vän!"

Jag blev dumpad på fredag kväll och på lördag morgon skulle jag upp halv fem och ta nattbussen till jobbet och jobba 13,5h. Det var lite jobbigt efter 1,5h sömn och dessutom var jag ledsen för att förlorat min pojkvän. Så den dagen gick åt att hålla uppe en fasad. Gjorde verkligen ingen nytta på jobbet.

Söndagen var lättare. Var inte så ledsen och dessutom var det galen reastart så det var mycket kul folk i huset. Måndagen var jag mest död och på tisdagen fick jag ta ett beslut. Antingen skulle jag slänga mig ner på golvet, gråta och slå med knytnävarna i golvet och skrika att livet är orättvist. Eller så skulle jag resa på mig, bestämma mig för att ta tag i mitt liv och se framåt.

Det blev det senare. Snörade på mig löparskorna och sprang ut.. Ett varv runt Lötsjön. Fortfarande inte lugn. Två varv runt Lötsjön. Räckte ändå inte. Tre varv runt sjön och sen sprang jag tillbaka. Det var starten på vändpunkten.

Jag var ledsen i fyra dagar.

Men det var ju inte bara det som gjorde början av januari 2008 till en dålig start. 26 januari måste jag flytta från Sundbyberg och jag har ingenstans att bo. Ingen lägenhet. Får inte tag på någon. Det blev för mycket för mig helt enkelt. Men jag klarade det!

Jag har fått höra många avundsjuka kommentarer om hur jag klarade av att rycka upp mig så snabbt. Det gäller att alltid tänka positivt! Det kan alltid vara värre! Är det så hemskt egentligen? Vad har jag förlorat? Hur kan jag lösa det på bästa sätt?

-Jag förlorade en pojkvän, men har ju kvar en väldigt fin vän.
-Jag förlorar en bostad, men får ju nu en möjlighet att pröva på att bo ihop med farfar och brorsan.

Och min vän Magnus från Göteborg hjälpte mig mycket. Dels genom att finnas där för mig och stötta mig men framför allt genom att han fick mig att anmäla mig till Göteborgsvarvet. Helt plötsligt har jag ett mål! Jag ska träna upp min forna kondition! Jag ska löpträna igen! Ändra livsstil! Det känns jättekul, spännande och skönt! Ser fram emot det!

Och jag ser fram emot fortsättningen av 2008 med stora förväntningar!

Året började väldigt trevligt med en resa till Sydafrika med familjen och farfar. Två härliga veckor som verkligen gav mersmak. Men strax därefter dog mormor. Inte helt oväntat, men ändå. Det känns ju när någon nära går bort. Och inte nog med det, jag hade dessutom några fruktansvärda månader när jag var arbetslös. Riktigt deprimerande, speciellt vid den tiden på året. Hemska vinter!

Sen blev livet mycket bättre! Jag fick två jobb som jag trivdes med! Livet lekte och jag var så nöjd! Tills hela min värld rasade sönder, medan jag hade en fantastisk midsommar på Ninas sommarställe Rönnskär. Min kusin dog! Inte ens ett halvår efter mormor. 21 år gammal körde han ihjäl sig i Halmstad. Så mitt fantastiska liv slets sönder i slamsor. Tiden som efterföljde innehöll många långa timmar med frågan: Varför?! Jag bröt ihop flera gånger när jag festade med vänner. Och att se den söndertrasade familjen i sin sorg är hemskt!

Begravningen var riktigt fin och bra, men ack så tungt. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, min kära kusin.

I somras flyttade jag också från min studentetta i Kista till Nina i Sundbyberg. Blev några månader, både på gott och ont tillsammans!

Jobben som väktare och högbaneinstruktör var väldigt lyckade! Många timmars jobbande har det blivit. Jag hade en veckas ledighet i juli vilket jag passade på att avnjuta i sommarstugan i Vilshärad. Sen var det full rulle fram till jul när jag fick fem dagar ledigt, jobba två dagar och sen ytterligare sex dagar ledigt! Helt fantastiskt vad skönt och välkommet!

I oktober någon gång så började jag prata en hel del med en engelsman som jag kände genom World of Warcraft. Det började med prat på ventrilo, whispers i spelet och sen blev det flera sms varje dag. Till slut kom han till mig på fest och pang så fick man en brittisk pojkvän.

Jag blev inbjuden till en fest tillsammans med några finska World of Warcraft kompisar utanför Kuopio och det lät bara för roligt för att missa! Så jag åkte dit och hade såååå kul med de härliga finnarna! Sedan kom en liten vinterdepression. Just när man känner att man inte kommer att ha så roligt som man precis haft, på jättelänge, samt hemska vintern och pojkvännen i London. Ptja det blev bara too much för mig! Men jag kom ur depressionen och två veckor senare åkte jag till London för att hälsa på Chris och några fler vänner. Riktigt mysigt!

Som en blixt från en klar himmel fick jag även reda på att Nina ska flytta till en mindre lägenhet på Kungsholmen så helt  plötsligt står man där bostadslös! Och där är jag just nu.

Jag ser tillbaka på ett år som förde väldigt mycket gott med sig, men inte kan få året ljust hur mycket man än försöker. 2007 kommer jag alltid se tillbaka på som nattsvart och jag är glad att det är över! Jag tror att 2008 däremot kan bli det bästa året i mitt liv om allt går enligt planerna!

Så gott nytt år och ha det så väldigt härligt!