Tankar om det som är förlorat

Jag har verkligen inte orkat blogga det senaste. Min kusins död tog den mesta kraften. Så mycket känslor, tankar och tårar. Aldrig någonsin har jag känt en sådan sorg förut och ett sådant tomrum. Jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer behöva vara med om det här igen.

När någon gammal dör är det sorgligt, men samtidigt har dom då levt sitt långa liv och det måste ta slut någon gång. Men en glad kille på 21 år ska inte dö. Detta strider emot allt jag tror på.

Sommaren 2007 kommer alltid att vara nattsvart när man tittar tillbaka. Egentligen hela året. Började ju ruttet med att mormor gick bort, även om man kan tänka sig att det var det bästa så att hon slapp lida mer. Men ändå känns det ju. Dessutom var jag arbetslös hela våren. Mådde skitkasst och jag såg verkligen inget ljus.

Sen kom ljuset tillbaka. Våren är här, jobben trillar in och livet är bättre än någonsin! Wow, äntligen! Det var fantastiskt bra i några veckor tills det fallererade totalt. Den där lyckan man kände att allt var perfekt var som bortblåst. Jag hade allt! Två roliga jobb, roliga vänner, sommar och värme, bästa vännen som sambo och ett kul liv! Men inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att Johan skulle köra ihjäl sig. Det fanns inte med i min värld.

Det är så chockartat fortfarande. Men när något sådant här händer så börjar man tänka. Sådant som man tog förgivet är inte alltid så självklart. Jag hade fem kusiner som jag tycker väldigt mycket om. Vi har växt upp ihop och eftersom att alla (utom Magnus som är 10 år äldre) är ungefär jämngamla har vi ju haft mycket gemensamt genom åren. Och där kommer problemet. Eftersom att jag har tagit förgivet att vi ska hålla ihop hela livet och träffas nere i sommarstugorna, hemma hos varandra och allt sådant, så har man ju inte direkt tagit vara på allt.

Jag ville verkligen till Kenya och bestiga Mount Kenya ihop med Bertil, Johan, Anna och Per-Erik och min familj. Vi drömde om det! Och vi snackade om att springa San Francisco marathon ihop. Resor var ofta centralpunkten. Det var det vi alla brann för! Vi kunde lyriska berätta om våra planerade resor eller drömresor. Men inte längre, Johan. Inte längre.

Orkar inte skriva mer nu. Får fortsätta någon annan dag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback